Tillbaka i vår lägenhet i det folktomma och inte alltför spontana landet.

Resan med lastbilsfärjan till Turkiet var en dans på rosor, efter två dagar landsteg vi i Mersin och efter 15 timmars tullformaliteter (en kort väntan vid tanke på Egypten) tog vi farväl av Stan och Marianne (aussies) och körde norr ut.

Turkiet är inte speciellt billigt så vi körde snabbast möjligt till Bulgarien.
Bulgarien har fantastiska stränder vid Svarta havet, men relativt överexploaterat på sina ställen. Landsbyggden är intressantare och på vissa ställen ser det ut som skivomslaget till Led Zeppelins IV.


Vi åkte igenom en del av norra Rumänien för ett år sedan, östkusten som vi körde igenom nu var betydligt mer modern och utvecklad. Efter Rumänien så var det då dags för Moldavien, en kvarlämna från fornstora dagar, ett Sovjet i miniformat, med den ännu mer sovjet influerade republiken Transnistrien i öster. Här kan man fortfarande se rester av Leninstatyer, överdådiga paradgator, häst och vagn och vägar som är sämre än på kontinenten Afrika. Vi gillade Moldavien mycket och kommer säkert åka hit igen.

Ukaraina, det blågula landet i öst, känt i omvärlden för Tjernobylolyckan, president Viktor Jusjtjenko dioxinförgiftning, trafficking och fotbolls EM 2012 blev nästa land efter Moldavien.
Första natten i Ukraina blev vi familjära med den ukrainska gästfriheten. Vi fick låna en friggebod gratis på en semesteranläggning om vi åt på deras anrika restaurang.

Vi blev serverad insjöfisk med majsgröt (som co-drivern stoppade i sin jackficka, då den smakade dynga). Korv och pommesfrites med inlagda grönsaker, samt bananpannkaka sköljdes ned med öl och vodka. Allt för det överenskomliga priset av 50 kronor för två personer.

Vi träffade dessutom en mycket ”trevlig” ukrainsk man, med mycket konstiga, skrämmande politiska åsikter. Ringen på fingret, skärpspännet och t-shirten pryddes av HAKKORS!!! Vad skall man säga? Skall man slå honom på käften? Skall man tillrättavisa honom och säga att han förmodligen lider av en allvarlig hjärnskada? Vi sa och gjorde inget. Vi bara nickade på typiskt svenskt manér och försökte byta samtalsämne.

Nu till vår mest otroliga händelse hittills, inte bara på den här resan utan faktiskt under alla våra resor.
Efter några dagar i Ukraina hamnade vi vid gränsstationen mellan Ukraina och Polen, vi hade räknat att det max skulle ta 2 timmar med alla tullformaliteter och hade därför inte ätit någon middag och heller sparat en enda Ukrainsk hryvna (valutan). Bilkön till gränskontrollen var lång och när vi äntligen kom fram, frågade tullarna exakt samma sak som i alla andra länder världen över d.v.s. om vi hade några vapen, ammunition eller droger med oss. NEJ! sa vi i kör. Har ni några knivar då? JA, sa co-drivern och visade glatt upp fyra knivar, varav en ”THE KNIFE” fångade deras intresse (THE KNIFE” är förresten en österrikisk armékniv inhandlat av chauffören för mycket länge sedan på Cypern).

Nu tog det hus i helvete, tullarna frågade om det var OK att kolla igenom RAA, visst inga problem sa vi. När de inte hittade något av intresse, gav de oss en tulldeklaration att fylla i, men enligt baksidan på deklarationen skulle detta ha gjorts INNAN bilen genomsöktes. Detta påpekade dumt nog co-drivern, vilket resulterade i att ”THE BITCH OF ALL CUSTOMERS” tillkallades. Nu räckte det inte med att bara fylla i deklarationen, nu skulle vi köra till en stor hall där RAA skulle genomsökas ordentligt. Ordentligt är verkligen ordentligt i Ukraina, 2 hundar, 12 tullare, 2 militärer, 3 poliser, 1 kamera och 1 videokamera omringade oss inne i hallen. Vi kunde läsa i tullarnas lystna ögon att NU! skulle det stora tillslaget ske. Inget hittades naturligtvis, förutom en tom patronhylsa som vi hittat i Moldavien. Döm av deras besvikelse, när de inte gjort det stora tillslag de hoppats på. Vad skulle de nu hitta på, JO! varför inte återgå till ”THE KNIFE”. Vi blev tillsagda att vänta och vi väntade och väntade och väntade (inga problem vi är vana). När vi väntat i 6 timmar, blev vi tillsagda att följa med till polisstationen för att skriva under några papper.
Chauffören åkte tillsammans med en polis i RAA, co-drivern åkte med en annan polis i en nedgången ZAZ. Polisstationen visade sig inte vara någon polisstation, utan en lokal restaurang/bordell. Vi blev tillsagda att vänta i RAA, medan polisen käkade middag?

Efter en och en halv timme började vi lacka ur, Chrille gick först in och bad få tillbaka våra pass – GO TO YOUR CAR!! skrek en av poliserna som nu var i fullgång att dricka vodka och umgås med traktens glädjeflickor. Efter 20 minuter gick jag in och möttes av samma replik, mitt problem är att jag inte kan hålla käft. Jag skrek tillbaka till polisen (som nu var rejält dragen) – WHAT KIND OF FUCKING POLICE ARE YOU? detta gjorde den överförfriskade polisen på så pass dåligt humör att han ville bura in oss direkt? Efter fem minuter satte sig poliserna i bilen igen och bad oss följa efter. Vi vart rejält rädda då polisen inte tog någon vanlig väg, utan över en åker och in i skogen för att sedan köra på den sämsta, gropigaste väg som RAA skådat. FAN!! Vi kommer att bli ihjälslagna sa vi till varandra och letade febrilt efter yxan bakom sätet, men det visade sig att polisen bara skulle köra hem en av tjejerna från restaurangen/bordellen.
Väl framme på polisstationen, blev vi inlåsta på bakgården i RAA och blev tillsagda att vänta till följande morgon.

Ja ni som följt vår blogg, vet att väntan tillhör vår vardag numera och vänta fick vi göra. I tre dagar satt vi anhållna på bakgården till polisstationen. Till vår hjälp hade vi svenska ambassaden, SBU (före detta KGB) och en fantastisk kvinnlig tolk. Efter många förhör och telefonsamtal släpptes vi tillslut fria, dock med en rättegång och böter som straff. Böterna är upp till oss att betala, men co-drivern vill gärna åka till Tjernobyl i framtiden, så det blir att snällt betala. ”THE KNIFE” klassades som vapen och förstördes. Vi körde så fort vi kunde ur Ukraina och fick t.om använda ”gräddfilen” genom gränsstationen till Polen.

Polen, Tyskland och Danmark var som att komma hem och när vi körde över Öresundsbron kom det första regnet på flera månader. Vi sa till varandra vi är tillbaka i det folktomma och inte alltför spontana landet. Fan vad vi saknar Ukraina och kontinenten Afrika.

Efter en tripp genom, Turkiet, Bulgarien, Rumänien, Moldavien, Ukraina, Polen, Tyskland och Danmark har vi nu kommit hem till Sverige igen. Mer info kommer

Efter vår tidigare och enligt oss mycket målande beskrivning av Egypten, har vi som sista inlägg från kontinenten Afrika valt att låta bilder tala, då ord lätt får en bitter eftersmak (i alla fall ibland).

Luxor Tempel

Vi på jakt efter diesel, de på jakt efter baksheesh

+45 grader i vattnet +45 grader i luften

Is eller Sand?

White dessert är verkligen en annorlunda värld.

Chephren (Khafre) Pyramiden

Suez

Sophantering

Beachlife

No comments!

– EUROPE HERE WE COME

Sökord: Korruption, byråkrati och oärlighet.

Negativa rykten florerar om detta överbefolkade land ifrån väst till öst och jag vill lova ALLA rykten är sanna. Är det något land jag ångrat att vi besökt, så är det EGYPTEN. Sodom på jorden, där man får leta som efter en nål i en höstack efter en enda hederlig människa. Landet som är en skamfläck för kontinenten Afrika. Där en vit kvinna är lika betydelsefull som en hundskit. Egypten lika vedervärdigt som en malariamygga. Varbölden på planeten Tellus. Jag kedjar hellre fast mig naken vid en svart lavasten mitt ute i Nubiöknen (Sudan) i +50 grader, jag gifter mig hellre med alla talibanmän i Afghanistan samt Jimmie Åkesson, än sätter min fot här igen. Synd för övriga världen att inte Egyptens tio plågor må drabba detta gudsfärgätna land ännu en gång. ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG IGEN VILL JAG ÅTERVÄNDA HIT.

Nu har vi väntat sedan förra torsdagen på att pråmen med RAA på skall anlända. Till hjälp har vi den lokala egyptiska fixaren Mohammed. Mohammed skiljer sig inte nämnvärt ifrån andra egypter vi stött på.  $$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$ är det enda man kan avläsa i hans ansikte, för något pokerfejs har han inte. Mohammed är lika betydelsefull som en pissmyra, men vi har inget annat val än av att betala för hans ”tjänster” om vi inte vill stanna i Egypten för evigt.
Igår morse begav sig Chrille till hamnen för att hämta RAA (jag är inte tillåten att komma in), men RAA blev kvar pga. allt byråkratiskt dynga, samt att vi numera tillhör den lyckliga skaran av faranger som förser staden Aswan med internationellt bistånd d.v.s. vi är Aswans mjölkko. Vi får betala, betala och betala, för någon som helst ärlighet existerar inte, ärlighet är ett okänt begrepp i faraonernas land. Priset vi fick för en vecka sedan har ändrats 50 gånger och när jag ber Mohammed att specificera vad det är vi betalar för tar han sig för pannan och säger följande – I’m so tired, it’s Ramadan, so I can not think very clear. BASTARD!!!

Om det nu blir som vi hoppats att vi tillslut får tillbaka RAA, så kommer samma missöde möta oss på väg ut ifrån Egypten.

Det mest fantastiska är att egypterna själva verkar på något sätt upprörda över de allt färre turister som besöker land – Undra vad det beror på???????????????????????????

SORLIGT! att vår underbara resa skall få ett så tragiskt slut. Vi som älskar kontinenten Afrika och dess extremt trevliga invånare.

Mitt råd till er som drömt och planerat om en tripp hit, glöm det, åk till Syrien, Afganistan eller Darfur istället, det kan inte vara värre än Egypten.

Vi hade hört att det skulle bli hett i Sudan, men ingen och då menar vi ingen kan föreställa sig hur överjävligt det kan vara när det är 51 grader varmt i SKUGGAN. Det närmaste man kan komma är att sätta sig i bilen stänga rutorna, sätta på 4 gigantiska hårfönar i ansiktet och på kroppen och försöka se lycklig ut. Vi har upptäckt att det är bättre att köra med fönstren stängda istället för att få denna VIDRIGT varma luft på kroppen. Det enda som fungerar är att duscha med kläderna på och bara sitta alldeles stilla och dricka mängder av vatten typ 10- 12 liter p/p.
Som om inte värmen skulle vara nog, så har Chrille dragit på sig vattenkoppor och ser mer eller mindre ut som han drabbats av PEST, ingen, inte ens co-drivern vill närma sig honom, vilket är bra för då slipper han allt ”hassel” som komma skall i Egypten.

Gränsövergången mellan Etiopien och Sudan var inte så snabb som vi hoppats på, vi var tvungna att övernatta hos tullen, då inte tullchefen behagade infinna sig förrän på förmiddagen dagen efter vi anlänt. Att det just nu är Ramadan kan nog ha en stor inverkan.

Khartoum var över alla förväntningar, en modern stad, med riktigt trevliga restauranger och affärer. Här mötte vi upp vårt resesällskap ifrån Australien och Tyskland/Schweiz. Dagen efter vi anlänt drog en sandstorm in, tätt följd av ett gigantiskt åskoväder som översvämmade staden.

Vi stannade bara i två dagar I Khartoum innan vi körde nordöst för att besöka en av Sudans få turistattraktioner, pyramiderna i Meroe. Skoj att se men inget spektakulärt. Däremot hade vi en fantastisk vildkamping mitt ute bland sanddynorna med en något för varm flaska rödvin (olagligt i Sudan = 40 piskrapp).

Vår snusranson på 7 stockar var börjar tryta och döm av vår förvåning då chauffören stötte på en lokal snustillverkare här i Sudan. Inga luxuösa förpackningar som i Sverige, inga smaktillsatser av viol eller lakrits, helt enkelt snus med en touch av kamelskit. Men vad göra då suget blir allt för stort. Chauffören blev överlycklig igen (fast det var han väl värd som han ser ut).

På väg mot Wadi Halfa(Sudan) och färjan till Aswan(Egypten) stötte vi på sandstormar och extrem värme. Vi hade hört att det skulle vara hur lätt som helst att hitta en avskild plats att campa på i Sudan, men pga. av den höga temperaturen blev vi tvungna att bege oss ner till Nilen där dadelpalmerna gav skugga, enda problemet var att lokalbefolkningen hade sina odlingar där, så vi parkerade oss helt sonika mitt i deras trädgårdsland. Eftersom Sudaneser är super trevliga så körde de inte bort oss utan sa att vi gärna fick stå där hur länge vi ville.

Väl framme i Wadi Halfa möter vi upp den lokala ”fixern” Mazar Mahir som vi haft kontakt med sedan några veckor tillbaka. Han hjälper alla overlanders och övriga turister med tullformaliteter och biljetter till passagerarfärjan samt ser till att det finns en pråm som kan ta alla bilar. Vi var fem bilar samt två ”overlandtruckar” som skulle fraktas på ponton de 400km norrut på Nilen till Egypten.

Vi var de enda som hade tur att få tag i förstaklass biljett, vilket innebar en hytt med två sängar och AIRCONDITION!!!!! De andra stackarna var tvungna att försöka sova på taket. Färjan var inte i så dålig som folk sagt till oss utan såg ut som alla lokala färjor gör i 3:e världen och vi fick i alla fall en god natts sömn i vår a/c kabin.

Gränsövergången mellan Kenya och Etiopien var mycket smidig, så pass smidig att vi slapp betala den kostsamma vägavgift på 40 $ som alla behöver betala om man vistas i Kenya längre än 7 dagar. Den första kontakten med Etiopien var över alla förväntningar, fantastiskt god mat, vänliga vuxna och barn som inte vet vad hyfs är. –you, you, you och highland, highland, highland är de ord som lovsjungits längs vägarna vi åkt på, men för oss två har det än så länge bara varit kul.

Vi valde att åka sydväst istället för norrut (helt med flit, inte ett GPS fel) för att besöka den beryktade Omo Valley med dess många etniska minoriteter. Vägen dit var kantad av strapatser, RAA råkade ut för en fraktur på oljestickan, vilket den händige chauffören löste med en bult.
En gröna mamba i 2 meters storlek valde helt sonika att begå självmord under RAA, nästa mamba var mer levnadsglad och ringlade snabbt förbi. Det ”äckelpäckligaste” hittills i Afrika var den 7 meters pyton, tjock som en stock som också lämnat jordelivet mitt på en väg med diverse kryp dinerande på sig.

Omo Valley är en dröm för en antropolog. Män i kortkort och smycken, kvinnor i fett hår och gigantiska underläppar (svåra att få på bild men googla på Mursi så förstår ni). En myriad av kulturer kantat av ett fantastiskt sceneri. Här inhandlades huvudkuddar av trä (bekvämare än man kan tro) och läpplattor av keramik. För oss som tyvärr missat Centralafrika blev detta en absolut höjdpunkt på vår resa.

Addis Abeba som är Etiopiens huvudstad är lika smutsig, rörig och övertrafikerad som alla andra huvudstäder i Afrika. Här har vi valt att inkvartera oss i Wim´s Holland House. Wim var lite av en kändis i mitten av 80-talet då han tillsammans med Bob Geldof var en av hjärnorna bakom Live Aid. Wim ledde en av lastbilskonvojerna från Europa till Etiopien.
Just nu kan vi inte annat än längta till lite varmare väder, Addis ligger på 2300 meter, regnet vräker ner och duntäcken är det enda som gäller nattetid. Om en vecka går vårt visum ut och nästa destination blir Sudan som brukar ha mellan 40-50 grader varmt denna årstid!

Efter det senaste inlägget som f.ö. var lite för mycket pessimistiskt. Väljer vi nu att göra ett nytt inlägg om norra Kenya.
När vi äntligen kom oss ifrån Nairobi, körde vi norr ut, men enligt vår GPS (som definitivt inte är lika pålitlig som kartläsaren) hamnade vi nordväst vid en sjö som vi inte tänkt besöka. Hur detta missöde kunde inträffa finns ingen logisk förklaring till annat än att vår GPS fått fnatt och är numera förpassad till en mer undanskymd plats inuti RAA.

Åtskilliga mil/dagar senare når vi vårt mål Isiolo, där har vi fått tips att stanna i en Samburu by. Ni som inte vet vad en Samburu är kan vi meddela att det är om dem inte Massajer som den utomordentligt dåliga boken ”Den vite massajen” handlar om. Både byn och campingen där vi parkerat RAA tillhör kvinnor, dessa kvinnor lever i exil från sina män och familjer pga. av misshandel, omskärelse eller tvångsäktenskap. En flicka berättade för oss att när hon var tio år ville hennes pappa gifta bort henne med en sextioårig man. Vi besökte byn och dess skola och vi vart otroligt imponerade av dessa kvinnors styrka och mod.

Mittemot vår camping ligger en nationalpark, som alla nationalparker i Kenya var den avskyvärt dyr att besöka, men något som gjorde parken extra intressant var att för ca två veckor sedan blev en lokal fyllebult uppäten av ett lejon, det enda som återfanns var halva huvudet? och lite kläder.

I Isiolo väntade vi på vårt resesällskap (Stan & Marianne, ett par i 60års åldern från Australien i en Land Rover Puma och Fabio & Anike, ett par från Schweiz/Tyskland i 30års åldern i en fullkittad Toyota Land Cruiser) inför den beryktade vägen från Isiolo till Moyale, vägen som hållit kartläsaren sömnlös sedan Ghana beskrivs på följande sätt i ett av tusen inlägg som finns på nätet
-Right now the road between Isiolo and Moyale is more like a veritable ”Road to Hell” and winner of Africas roughest, toughest and most corrugated road. Its a mixture of mud, sand, potholes and rocks.
Hur upplevde vi då vägen? Sträckan på femtio mil är riktigt dålig på sina ställen men inte ens i närheten av det helvete som vi förväntat oss. De flesta vi pratat med får punktering, trasiga dämpare eller dylikt, men RAA klarade sig oskadd.

Något som här är viktigt att inflika är att RAA är 27 år, medan vårt resesällskaps åkdon tillhör den mer ”fancy” kategorin.

Kenya, Al-Shabaabs favorit ”target”. Sedan vi kommit hit har de redan hunnit avlossa en granat på en nattklubb i Mombasa, som tur är inte i Nairobi där vi nu tillbringat två veckor i väntan på visum och smärre justeringar på RAA (kammrems byte är billigare än hemma). Vi är liksom resten av Afrikas invånare, så otroligt trötta på alla terrorister och terrorhot som florerar både i Väst, Öst och Nordafrika och som enbart drabbar oskyldiga människor. På en av våra promenader här i Nairobi träffade vi på en liggande Kenyan (vilket är mycket ovanlig, då det inte finns speciellt många bra viloställen här i Nairobi), han (Geoffrey) hade drabbats av ett EP anfall och låg mitt på vägen. Efter att ha burit honom till ett lämpligare ställe och efter han kvicknat till, berättade han för oss att hans mamma dödats av en av alla bomber som sprängts i Nairobi av Al-Shabaab, efter sig lämnade hon tre små barn som fick klara sig själv (inget socialt skyddsnät här inte). Vi har insett att somalier inte är så populära här på östkusten. Innan man drar allt för snabba slutsatser och generaliserar allt för mycket bör tilläggas att Somalia är ett land i krig och total anarki sedan 1991 och om man läser på lite (vilket inte vi gjort) kan man få en bild av det s.k. landet och dess invånare.
Boko Haram är inte ett dugg bättre. Sedan vi kommit till Afrika har det säkert smällt av ett femtiotal bomber i Nigeria, där alla drabbade är oskyldiga.
Ja, det stämmer att vi börjat utveckla ett litet förakt gentemot religion i alla dess former, även de ”lärde” kristna (inte vanligt folk på gatan) som vi träffat på har en hatisk inställning gentemot muslimer, som de f.ö. tycker är ”djävulens redskap” här på jorden.
Vi har insett att religion, naturtillgångar och giriga politiker bidragit till att större delen av kontinenten Afrika aldrig kommer få uppleva fred.

Idag hände det som vi befarat skulle hända, vi råkade ut för en ficktjuv på en av de lokala bussarna i stan. Det enda som den fingerfärdige lyckligtvis fick tag på var chaufförens mobiltelefon. Men vi får se det positiva i det negativa, vi vart ju inte hotade till livet och det var ju bara en mobiltelefon. Synd bara att vi inte fick pröva vår pepparspray.
RAA hämtades i fredags och det som skulle ta 1 dag tog 5 dagar *pust*. För två dagar sedan fick vi vårat visum till Etiopien (Sudan fick vi förra veckan), så nu är visa shoppingen över för den här gången. Imorgon bitti drar vi vidare norrut mot Etiopien men vi längtar stort efter Västafrika där allt fungerar betydligt bättre än här i östra Afrika, dessutom är inte allting om pengar där som det är här. Detta bevisar en tydlig hypotes som hon har funderat över de senaste åren ÖSTKUSTEN SUGER och VÄSTKUSTEN RULES!!!!

Efter åtta månader kors och tvärs i Afrika börjar vi känna oss rejält avslappnade, nästan på gränsen till slöa. Vissa dagar är vårt största dilemma vilket, förtillfället, är bästa stället att läsa en bok, campingstolen, solstolen, stranden eller i bilen? 2005 var vi i Tanzania för första gången och firade chaufförens fyrtioåriga födelsedag. Sju år senare är vi här igen under samma period. Skillnaden från förra gången är att det var varmare då, kan nog ha att göra med att vi vant oss med värmen. För tillfället består klädvalet på de för oss lite kyliga kvällarna +28 grader av långbyxor, t-shirt och jacka. Tänk vad olikt mot Sverige, då en kväll med +20 grader räknas som tropisk hetta?
Tanzanierna har dessutom lagt sig till med en ful ovana sedan vi var här sist, den är att kalla den fortfarande unga och relativt fräscha kvinnan i sällskapet för MAMMA!!!! JAG är f.. inte någon MAMMA och framförallt inte till en skäggig, tandlös strandförsäljare i trettiofemårsåldern.

I Dar Es Salaam har vi nu väntat i över en vecka på vårat Sudan visa bara för att beskedet att vi inte kan få ett visum utan bara en bekräftelse på att vi kunde ha fått ett, om de utfärdade visum vilket de alltså inte gör. Det otroliga är också att svenska ambassaden bemötte oss på exakt likadant sätt när vi bad om ett introduktionsbrev för Sudanensiska ambassaden. Svenska ambassaden skrev ett brev att de inte utfärdar några introduktionsbrev, men brevet fungerade som ett introduktionsbrev, vilket det inte var???
I vår väntan har vi badat i ett skönt (+28 grader) men skitigt vatten, kartläsaren ser ut som ”Monstret från den svarta lagunen” då hon kommer upp från vattnet. Sjögräs i alla dess former hänger som kamouflage över huden men badas ska det.  Är man från västkusten är man ju van vid tång och sjögräs, medan en östkustbo skriker som ett litet barn så fort en liten tångruska närmar sig.

På den svenska nationaldagen bjöd vi in oss själva till konsulärens residens i den mer fashionabla delen av Dar Es Salaam. Spektaklet firades med ett stort party på ca 400 ”betydelsefulla” personer, alla anlände i limousiner, utom vi som kom i en mycket ”luxuös” tuktuk av allra äldsta modell. Här var de då dags att äta och dricka tillbaka lite av skattepengarna vilket vi till råga gjorde. Janzonsfrestelse, sill, lax, tunnbrödssnittar, brännvin, vin, öl och västerbottenost (ca 20 kg serverades, varav 15kg åts upp av oss samt av Evert Taubes släkting Lennart).

En annan händelse från vår vardag var när vi spatserade in till byn för att se Sverige spela mor Ukraina. Två kronor och femtio öre var inträdesbiljetten och vi bänkade oss medan matchen innan höll på för fullt. Stället var proppfullt när denna match spelades och när den var slut så slank nästan alla iväg hemåt. De flesta lokalbor hade inget intresse av den matchen som vi ansåg var kvällens höjdpunkt men självklart fick vi de bästa platserna efter att tydligt klargjort för ägaren att de var en stor kväll för oss. Resultatet finns inget att säga någoting om men det var desto roligare att se lokalbornas miner och skratt när de fick höra hur chaufförens röst blev allt hesare och hesare efter alla svordomar och skrik som kom från hans strupe. Inte heller fick vi en chans att lunka hemåt till RAA som riktiga förlorare, lokalborna stoppade oss och sa att vi absolut inte kunde gå. Inte ens de promenerar efter mörkrets inbrott då man blir rånad på allt man äger och har (t.om. skorna). De blev alltså motorcykel taxi hem. Dagarna lunkar sakta framåt Och nu beger vi oss vi till Kenya för att försöka få visum till Etiopien och Sudan.
Önska oss lycka till och GLAD MIDSOMMAR PÅ ER HEMMA I DEN TROPISKA HETTAN ;-)

Malawi är relativt okänt för gemeneman, men enligt alla som varit där är det definitivt värt ett besök. Vi valde att lyssna på vad folk vi mött sagt och styrde RAA mot Malawi istället för att korsa Mocambique på vår väg mot Tanzania.
Malawi kan man kalla landet med de höga bergen och den stora sjön (Lake Malawi) som förutom världens största bestånd av ciklider också kan skryta med den angenäma sjukdomen Bilharzia.  Sjukdomen angriper levern och finns överallt i Lake Malawi, vilket medförde att hypokondriker Mia inte ens vågade doppa tån i sjön, medan den våghalsige/oförsiktige Chrille glatt dök i med huvudet före.  Något som bör tilläggas är att det finns botemedel, jag kan tänka mig att följande scenario spelades upp i Chrilles hjärna -eftersom jag redan haft sjukdomen en gång (7 år sedan i Tanzania) och överlevt, så varför inte en gång till? För mig som tillhör det mer nervösa släktet, kan jag bara säga God Dag Yxskaft!

Malawi var för ca en månad sedan i samma situation som Zimbabwe var 2008, d.v.s. det är brist på bränsle och mat. Första prio var alltså att tanka dunkarna fulla så att vi klarar att åka hela vägen upp till Tanzania (en sträcka på ca 130mil) eftersom det inte skulle finnas någon diesel på hela vägen, enligt andra. Tji fick vi, det fanns diesel överallt, vilket inte gjorde oss speciellt glada eftersom vi släpat på en 30 liters trasig dieseldunk som läckte som ett såll och nästintill förstört RAA invärtes.

I Malawi stannade vi på många fantastiska ställen, både sagolika stränder och imponerande bergsområden med gigantiska teplantage. Malawiborna är trevliga, men den konstanta bristen på pengar gör att varje dag blir en evig jakt på kontanter och vem har kontanter om inte vita européer. Vi har fått höra de mest otroliga snyfthistorier, som skulle få vilken kallhamrad människa att brista ut i gråt, dock inte vi denna gång.

I en liten by såg vi det svenska biståndsprojekt ”Women Empowerment Project” vilket vi blev lite stolta över, självklart gick vi dit och hälsade på. Vi möttes av två förslöade, smått otrevliga lokala män som satt och snurrade på sina stolar och som inte visste så mycket om projektet men de visste att mer pengar skulle komma nästa år. Vi konstaterade snabbt att detta var ytterligare ett havererat biståndsprojekt och ännu mer bortkastade pengar. Varför kan de aldrig lära sig? Gör om, gör rätt!

Efter 12 underbart trevliga dagar korsade vi gränsen till Tanzania och ett betydligt varmare klimat.