Båtresan mellan Algeciras (Spaniens fastland) och Ceuta (Spansk koloni/enklav i Nordafrika) gick bra och snabbt förutom att det som vanligt var jobbiga biljettförsäljare över oss hela tiden. Införseln av bilen gick supersmidigt, 10 minuter, den här gången om man jämför mot förra gången då vi stod fast vid gränsen i flera timmar. RAA kan nu vara här i 6 månader och vi själva i 3 månader helt lagligt.
Vårt första stopp denna gång var Chefchauoen, målad i en skön blå kulör, uppe bland bergen i norra Marocko. Här träffade vi bland annat Herman från Tyskland som åkte runt med den klassiska hojen Yamaha 600 (XT?). Ett gäng surfare (i bergen?) från Italien var också några vi träffade.
Eftersom det var svinkallt på nätterna så tröttnade vi efter några dagar och åkte ner till Fes för att se och uppleva den största av alla Medinor.
De rykten vi hade hört av annat folk var att det var lika bra att hyra en guide för annars går man vilse och får betala en bra summa för att få hjälp att hitta ut igen. Vi gick dit utan guide men med GPS: en påslagen ifall vi skulle gå bort oss fullständigt. Ryktena vi hört var helt grundlösa, alla var supertrevliga och ärliga, dessutom var det inte speciellt svårt att hitta en utgång. I Fes träffade vi Akira från Sapporo (Norra Japan) som hade åkt ensam med sin hoj hela vägen över Ryssland, Skandinavien och Europa. Han hade hittills avverkat 44000 km och haft det svinkallt långa stunder.
God fortsättning Akira om du läser detta.
Efter Fes var de dags att fixa visum till Mauretanien så vi drog vidare till Rabat där de flesta ambassader finns. Själva visumansökan är på arabiska och franska vilket kändes lite meckigt men efter att vi tömt vårt franska och arabiska ordförråd, fäktat lite med armarna, stampat lite i backen, lämnat in 2 passfoton, en kopia av passet, stått 2 timmar i kö och betalat 340 dhr (ca 300 skr) fick vi besked att det går bra att hämta våra pass imorgon eftermiddag.
Så enkelt kan det vara.
6 Responses to Marocko (Rabat)