Mauretanien (Nouakchott)

Vi som trodde att vi sett en av de mest ödsliga sträckor i världen, tji fick vi. Vägen mellan den Marockanska gränsen och huvudstaden Nouakchott i Mauretanien består av 50 mil öken. Sand, sand, sand, en liten sten, sand, sand, en död mumifierad kamel, sand, sand. Skulle man göra en karta över Västsahara och Mauretanien så skulle det vara utmärkt att använda sig av ett sandpapper med ett fåtal sträck och punkter på.
Vägsträckan (ingenmansland) på 5km mellan Marocko och Mauretanien var utomordentligt kass.
Vi var tvungna att köra över stenar höga som Kebnekaise och utbrända/söndersprängda bilar (pga. landminor om man har otur).

Att ta sig in i Mauretanien var heller ingen dans på rosor, 5 timmar tog det innan alla formulär var ifyllda och klara *pust*. Men när vi kört några hundra meter upptäckte vi att RAA bara fått 7 dagars visum och vi en månad *pust, pust*, så det var bara att förlänga tillståndet *pust, pust, pust*.
Mauretanien, mer än dubbelt så stort som Sverige och landet som förbjöd slavhandel för fyra år sedan(ca 20% beräknas fortfarande vara förslavade).
Första orten vi stannade på var Nouadhibou en stad som liknade en westernstad, d.v.s. en väg kantad av hus. Skitigt och totalt ointressant rent arkitektoniskt, men jättetrevliga människor. Det var här vi träffade Heino och Dagmar ett jättetrevligt par ifrån Österrike/Italien.

Vi bestämde oss för att åka tillsammans till en nationalpark vid havet, för att titta på fiskarna som använder sig av väldigt speciella fiskemetoder, de tar nämligen hjälp av delfiner.

Men som vi nämnt tidigare åker fiskare ifrån Sverige/EU hit så tyvärr tvingas fiskarna längre och längre ut, så någon delfin eller fisk fick vi inte se :-( Det var ändå en fantastisk upplevelse att vara där. Följande dag åkte vi i sandstorm till Nouakchott (huvudstaden).

Sandstorm här innebär sand överallt, i öronen, i näsan, ja på de mest otänkbara ställen man kan tänka sig, men allt förflöt bra så nu befinner vi oss på en camping/hotell ägt av en fransyska.

Här skall vi stanna i några dagar innan vi åker vidare till nästa gränsstation, den till Senegal, som förväntas vara en riktig mardröm.