Att ha varit på landsbygden i Burkina är något av de bästa erfarenheter vi upplevt. Den numera nyrakade chauffören och jag har varit med om oförglömliga saker, t.ex. att människor kommer fram till oss och bara rör och klämmer på våra händer och skriker när de märker hur mjuka våra är jämfört med deras (Chrille försöker rädda sin manlighet med en ursäkt att han arbetar på kontor).
I en ort fanns det en hel del barn av märket albino och vi tröga svenskar utan barn tänkte att de måste tänka WOW! någon som liknar oss, men det blev en motsatt reaktion, de vart livrädda och sprang och gömde sig så fort vi visade våra fula trynen. Det absolut overkliga och mest rörande ögonblicket var när vi fotograferade några människor i en liten by utan några som helst moderniteter. Eftersom vi har en fotoskrivare i bilen printade vi ut några bilder som vi gav bort. En kille blev så begeistrad av att se sig själv på bild att han började gråta, vilket även vi gjorde (i alla fall lite).
Efter landsbygden begav vi oss till den näst största staden (Bobo-Dioulasso) med ca 450000 invånare, fast jag har svårt att tro det eftersom vi mött samma personer på gatan, inte bara en utan minst fyra gånger. Något som är helt otroligt att se är när kvinnorna tvättar i floden som rinner genom staden, floden är ännu skitigare än vad kläderna är och hur de lyckas få de rena är över mitt förstånd. Här har vi även besökt gamla staden som definitivt inte är lik gamla stan i Sthlm, möjligtvis utbudet av skräp i affärerna (det finns däremot ett alldeles ypperligt litet bageri här, med de allra godaste russinbullar man kan tänka sig).
Stefan fyllde 50 år, Teresia fyllde 40 år och pappa Anders fyllde 90 år och eftersom vi inte var i Sverige vid dessa högtidsdagar firade vi här i Burkina istället. Middag intogs på en restaurang med mycket dunkel belysning och ju mer vi kisade desto fler människor såg vi sittandes gömda i mörkret. Gott var det i alla fall. Därefter intog vi några campari-soda på en tapasbar med det avskräckande namnet Horchateria Le Volcan.
GRATTIS PÅ ER!!!!
För att kunna fortsätta till andra länder var vi tvungna att köra till huvudstaden med det lättuttalade namnet Ouagadougou för att skaffa visum. Som jag tidigare nämnt är Burkinabe (invånarna heter så) extremt vänliga, men på Ghanas ambassad mötte vi deras absoluta motsats. Mr R..hål i egen hög person. R..hålet eller Herr Konsular som det så fint heter tillhör min absoluta mardrömskaraktär av människosläktet, högdragen, fisförnäm och formalist. Att han dessutom försökte sätta oss på plats, med arroganta frågor gjorde mig nästan vansinnig. Jag tänkte ett tag på att trycka mitt ansikte så nära hans att han kunde se hur mitt gomsegel fladdrade, men behärskade mig i sista stund. Trots att vi argumenterade och smörade i 45 minuter, så fick vi inget visum. Jag kan nu förstå hur liten som människa man känner sig när man kommer till Sverige som icke residential. Bättre gick det på det Burkinska immigrationskontoret, där utfärdade de ett visum till oss för 5 länder på några timmar.
En annan sak som förgyller vår tid här i Afrika är att CAN (Cup Africa Nation) i fotboll. I varje liten by oavsett om de har elektricitet eller inte (bilbatterier) tittar man på detta evenemang med allra största intresse. Att det dessutom går bra för Elfenbenskusten (Drogba) är heller inte helt fel.
12 Responses to Burkina Faso (Bobo-Dioulasso)