Zimbabwe (Mutare)

Så kom vi då till landet vi hört så mycket elände om. Landet med de stora versalerna RM (Robert Mugabe som f.ö. vill bli tilltalad His Royal Hennesy). Vi har hittills blivit väldigt förvånande över levnadsstandarden. Det vi hade hört var att det inte skulle finnas varken diesel eller mat och att stora delar av befolkningen skulle leva på svältgränsen. Zimbabwe är inte ens i närheten av mot hur människor lever i Väst Afrika. Befolkningen är inte ens speciellt kritisk mot Mugabe utan säger att de blir bättre och bättre för varje år som går (det kanske beror på att RM uppnått den högaktningsfulla åldern av 87 år och förlorat lite av sin rebelliska sida?)
Först ut var Victoria fallen som dessutom hade fullt flow när vi besökte det. Imponerande av bara katten, men lite väl mycket vatten för att ge bästa möjliga sikt. Dyrt var det dessutom, men att vara i Zimbabwe utan att besöka Vicfalls är som att turista i Sverige utan att se Tjörn, det vill säga helt ”out of question”.

Efter att övernattat på ett ställe som vi trodde var gratis (slutade med att vi fick betala 10 $) stannade vi i Bulawayo, Zimbabwes andra största stad med tydliga influenser ifrån kolonisationstiden, med ett undantag, det fanns inga vita människor så långt ögat kunde se. Här insöp vi den fanstatiska atmosfären och tog en lunch på den förut (numera nedgånget ölsjapp) så ärorika och klassiska restaurangen Cape Cairo från 1931.
Harare (huvudstaden) kunde erbjuda en enda camping (som f.ö. inte var en camping utan en plätt trädgård, hemma hos några Jehovas Vittnen). Enda orsaken till att vi åkte hit var pga. visumshopping. Etiopien, Nord och Sydsudan, Tanzania och Mocambique har ambassader här. Men vill det sig lika illa som alla säger (rykten florerar febrilt bland overlanders, nästan som Råttan i Pizzan) så blir vi nog tvungna att skicka hem passet till Sverige eftersom Etiopien infört en likadan idiotisk regel som Ghana d.v.s. ingen icke-resident får något visum annat än i sitt hemland.
När vi kom till Etiopiska ambassaden visade det sig att alla rykten var sanna, f.. också.  Tanzanias ambassadör var i fängelse och skulle inte återkomma förrän dagen efter, f.. också. Nordsudans ambassadör ville ha ca 10 dagar på sig att utfärda visum, f.. också, Sydsudans ambassadör kunde utfärda visum på 3 dagar, men efter det visat sig att gränsen mellan Nord och Sydsudan var stängd vart det inte aktuellt, f.. också. Mocambiques ambassad var det enda som lyckades ge oss visum, tack för det.
Eftersom vi mer eller mindre suttit på rumpan i 7 månader tyckte vi det var dags att röra på våra allt degigare stjärtar, så vi begav oss till Zimbabwes högland på 1800 meter, kors vad vi vart imponerade. Den vackraste naturen hittills i Afrika, höga berg, djungel och fantastiska vandringsleder.

Hade det nu varit så att vi varit en tillstymmelse intresserade av golf hade vi nog gått en runda på Leopard Rock Hotels golfbana, som f.ö. är rankad enligt PGA som den andra svåraste golfbanan i världen (vi har läst detta så det är inte förstahandsinformation). Vi unnade oss i alla fall en lunch på hotellet som b.la inhyst celebriteter som Lady Di och större delen av det engelska hovet om det har intresse för någon?