ÄNTLIGEN!!! Har vi kommit till våra drömmars Afrika. Burkina (som det heter bland oss erfarna resenärer, ha, ha) är precis som tagit ur skolboken. Glada, gästvänliga människor, fantastisk natur och massor av djur.
Vår första anhalt var sydvästra Burkina ca femton mil ifrån Mali, där det skulle finnas sagolika sandstenformationer, grottor, flodhästar, vattenfall, heliga träd och mängder av etniska minoriteter som inte enbart utövar de vanligaste religionerna utan offrar kycklingar och annat enligt gammal sed.
I orten Sindou trivdes vi så bra att vi stannade i flera dagar. Det var så trevligt och avslappnade att bara gå/sitta och iaktta bylivet, utan vare sig internet, el eller påflugna säljare.

Platsen där sandstenformationerna fanns var så lugn och tyst att vi kunde sitta där i timmar alldeles ensamma.

I Sindou träffade vi en ensam cyklist på sin väg runt Afrika, samt (hör på detta Michael och Christina) ett cykelgäng bestående av åtta personer ifrån Tyskland, som cyklade omkring här i Burkina i tre veckor (jag har tagit adressen till organisatören).
På väg därifrån besökte vi några små svårtillgängliga byar, här plockade vi upp en lifterska som ”bara” skulle gå lite mer än en mil med ca trettio kilo lök på huvudet i fyrtiograders värme.

Vi stannade även vid ett gammalt(över 300år), heligt träd som vaktades av en väldigt karismatisk herre. Inuti trädet fanns plats för 20pers.
Ett annat övernattningsstopp var i en ort där det var möjligt att åka ut på en sjö i en pytteliten kanot och se flodhästar på nära håll. Vi trodde att vi skulle få se flodhästarna på några hundra meters avstånd, men det blev närmare än så. Tänk er själva känslan av att sitta i en ranglig träkanot, som dessutom läcker som ett såll, ca tjugo meter ifrån en brölande flodhästfamilj. Vi frågade om flodhästarna gillade att dinera människor, men guiderna försäkrade oss att de enbart åt fisk.

Apropå mat, så har vi inte berättat så mycket om vad som står på menyn. Igår hände följande incidens, vi ville beställa middag, men när vi önskade ris fick vi som svar att det tar very, very long time, OK, då tar vi omelett, men omelett var finish, ja då tar vi väl sandwich, men sandwich was not possible, då beställde Chrille spagetti och vad serverades med spagettin, jo bröd och stekt ägg!
En annan upptäckt som vi tyckte var lite konstig var urvalet av ”refreshments” vid ett av de kändaste vattenfallen i Burkina.

Coca Cola, Fanta, cigaretter i all sin ära men tre burkar ansjovis av allra bästa sort? Vem är sugen på ansjovis som snacks mitt ute i djungeln, troligen ingen trodde vi, fast vår lokala guide utropade glädjetjut när han såg burkarna med ansjovis. Det hela blev ännu mer komiskt när guiden tjatade, tjatade och tjatade på Chrille att han skulle köpa en burk ansjovis, men chauffören vägrade, med svaret köp din egen ansjovis om du nu är så sugen.

Imorgon åker vi troligen till Lobi folket på gränsen mot Ghana.

Vi hörs ;-)

Ja då var det dags för att byta land igen. Denna gång valde vi att köra över en liten gränsstation. Detta innebar endast fem minuters pappersarbete och sedan var det bara att åka in i Mali.
Det finns vissa risker med att välja en relativt liten ort för att byta land och i detta fall innebar det att det inte fanns någon tull som kunde stämpla in vår bil. Trots idogt letande i över 30 mil fick vi höra av alla polismän vi mötte att det inte var nödvändigt, så vi körde på. Det finns en annan risk som vi upptäckte ganska snart, det fanns inga bensinstationer och med 10 mil till närmaste relativt stora ort och 5 liter kvar i tanken, började den mindre avslappnade och lugna hälften i RAA att få små lätta svettningar. Men den lugna och trygga chauffören uttryckte sig följande – det ordnar sig lilla råttan och det gjorde det, vi fick köpa 10 liter diesel i petflaskor i en liten, liten by och så vart det problemet ur världen.
Senare samma kväll kom vi fram till Bamako, huvudstaden i Mali (som inte har något terrorist eller kidnappnings hot över sig, bara så ni vet… ni som undrar vad f.. vi gör här).
Här träffade vi på vårt tidigare resesällskap Heimo & Dagmar, samt de engelska ballongfararna och englands svar på Rosa bussarna, Oasis Overlanders (som vi stötte på i Senegal). Oasis Overlanders består av ett gäng rejält överviktiga tjejer mellan 18 och 25 år, Steve ca 40 bast och som är chaufför ifrån Down Under, samt några killar i 25 till 30 årsåldern som vi inte kommit på om de är passagerare eller medhjälpare, hur som helst så har de alla ett gemensamt, öl.

Bamako är en större stad än man kan tro och otroligt förorenad av avgaser. Köer av bilar och mopeder ringlar sig igenom hela staden och så gör även floden Niger.

Folket är trevliga men värmen gör det närmaste omöjligt att vandra omkring, så taxi är det som gäller. Tyvärr var både jag och Chrille envisa som vanligt och valde att promenera runt och detta ledde till att även jag blev snuvig/hostig av utsläppen här.

Efter att ha fått vårt visum till Burkina Faso stod vi inte längre utan körde söderut. Vår sista anhalt i Mali blev Sikasso, där vi tog in på hotell Tata. Ett helt ok ställe om man inte har för höga predationer och spagetti Boulognes gick inte av för hackor (kocken hade dessutom varit i Göteborg).

Imorgon åker vi vidare till Burkina Faso, då Mali endast är ett transitland för oss, eftersom man inte kan åka till de mest intressanta ställena här.
Burkina förväntas (åtminstone vad alla säger) vara hur fascinerande som helst.

Redan andra dagen i Saly träffade vi på Paul ifrån Luxemburg. Paul en glassig typ av värstas sort (en sådan person som folk lätt blir imponerade av), bodde i ett ännu glassigare hus mitt på stranden.
Vi som är vana att tillbringa dagarna i RAA kände oss först lite bortkomna, men acklimatiserade oss snabbt. Vi blev bjudna på valfri drink och därefter beachparty. Tio av traktens bästa trummisar på djembe var där och det var en fantastisk och magisk kväll. Chrille visade upp sina väl dolda trumkunskaper, som jag inte kände till och alla vart sjukt imponerade.

På nyår hade vi tänkt spendera en hel del pengar (300 Skr/2 pers.) med ostron och foie gras mm på vår närmaste restaurang. Ägaren Jean-Paul sa att vi skulle bli ca 20 personer, men när klockan slog tolv, var det jag och Chrille, ägaren och hans polare, samt ett irländskt par som kom insläntrande fem i tolv. SKÅL TA MEJ FAN!
Vi hade bara tänkt tillbringa några i Saly, men eftersom människorna vi träffade var supertrevliga, blev vi kvar i en vecka och försökte snappa upp lite ord på det lokala språket ”wolof”.

Efter tips från Jean-Paul åkte vi till Sengals största floddelta, här strosade vi omkring i två dagar och såg märkliga och färgglada fåglar. Första natten var det ett finskt par på två veckors semester, ett franskt par som var på väg till Burkina Faso (som kört fast i ett träsk med sin splitt nya Landrover Defender, men den nya ”fancy” bilen höll inte för lite vatten utan hade varit på verkstad i 3 veckor).
Andra kvällen invaderades stället av italienare. Italienare i grupp tillhör inte världens mest lågmälda släkte, så den natten tog det lång tid innan vi somnade.

Senegals största nationalpark, där det både finns flodhästar, vårtsvin, antiloper, apor och krokodiler hade varit en fantastisk upplevelse om det inte var för att vi behövde en guide. Guiden skulle åka med oss i bilen, men RAA har bara två säten och jag hade ingen större lust att ligga där bak som ett par meter engelsman och inte se ett jota. Alternativet var att hyra en annan bil för några tusen, men vi överger inte RAA i första taget. Lika bra var det eftersom den ”nationella highway 7” går rakt igenom parken, så helt gratis fick vi se 3 av de fem djur man kunde se.

Just nu är vi på gränsen till Guinea och Mali och det är extrem hetta, över 40 grader. Saken blir inte bättre av att Chrille har dragit på sig en riktig bondförkylning, så även om vi inte brukar sova på hotell så slog vi på stort och hyrde oss en liten hydda av lera, där det är svalt och skönt.

Små korta:
Rationalitet är ett ord som inte används allt för ofta.
——————————————————————————————-
Har glömt bort hur de känns när solen grillar huden vid + 40 grader, dock hellre det än 30 grader i Singapore.
——————————————————————————————-
Tempmätaren för kylaren har gått sönder så nu har jag tagit bort termostaten och vi kör ”full flow”.
——————————————————————————————-
Otrevligt varmt att sova i RAA när det är runt 30 grader inne i bilen.
——————————————————————————————-
Jag blir mer och mer impad av Mias franska och lokala språkkunskaper.
——————————————————————————————-
Fotboll e stOOOrt här, alla kommer ihåg matchen från 2002. Barca, United och Chelsea tröjor på vart och varannan senegales.
——————————————————————————————-
Vatten är dubbelt så dyrt som öl.
——————————————————————————————-
Fransoser, Italienare, Belgare, Tyskar och Schweizare är de vanligaste turisterna… i nämnd ordning.
——————————————————————————————-
En hektar strandtomt kostade en bit under 100 000skrför några år sedan och har sedan ökat. Fullt godkännt pris.
——————————————————————————————-
Vagnparken här nere är totalt undermålig jämfört med den europeiska. De är otroligt hur mycket packning som får plats på ett biltak… för att inte tala om antal personer som sitter i.
——————————————————————————————-
På förmiddagen brukar vi försöka ladda upp bilder, på kvällen försöker vi publicera inlägg. Allt hänger på när/om det finns ström eller om den urusla uppkopplingen fungerar. *PUST*
——————————————————————————————-

På vår väg till Senegal hade vi resesällskap i form av ett par meter engelsman, denne gigant blev placerad bak i bilen i liggande ställning.
Gränsövergången mellan Mauretanien och Senegal blev en smärre chock, det tog bara 30 minuter och sedan var det bara att köra in i landet (vi hade förväntat oss minst 5 tim) lätt som en plätt med andra ord.

Säg den lycka som varar för evigt för efter ca fem mil på fantastiska nyasfalterade vägar vart det stopp, totalstopp. Det visade sig vara studentuppror, polis, militär, studenter samt lärare kastade sten på varandra som värsta G8 mötet. Men eftersom det snart var skymning ville vi inte stanna och vänta tills kravallerna slutat så vi tog en ”genväg” genom en närliggande by. Byn som vi körde igenom upptäckte vi ganska snart var att jämföra med den by som Burt Reynolds och de andra grabbarna i filmen ”Sista färden” kom till. I byn hade barn (skitungar av första grad) mellan 13 och 16 år (tyvärr inte spelande banjo) lagt upp stora träd för vägen för att hindra folk att köra förbi utan att betala. Vi betalade inte och som tack för det blev vi attackerade. Jag (Mia) som flyttade träden från vägen vet nu mera hur det känns att bli stenad enligt gammal hederlig tradition. Vi tog oss dock igenom utan smärre skavanker i alla fall Chrille, ett par meter engelsman och RAA.

Lagom tills solen gick ner var vi framme vid camping Zebrabar som ägs av ett schweiziskt par sedan 15år tillbaka. Utmattade/sargade efter dagens strapatser intog vi en alldeles utomordentligt god middag tätt följd av ett antal öl, dock ej engelsmannen eftersom han hade en lätt huvudvärk efter dagens upplevelser (tunnbröd).

På Zebrabar stannade vi i fem nätter och det var där vi också firade jul tillsammans med ett multi Kulti gäng ifrån världens alla länder, bl.a. en amerikansk fågelskådare, ett pensionerat par från England som ska åka ner till Sydafrika i en Morris Mini från 1953, ett äldre par från England som åker runt i världen för att flyga med sin luftballong, en schweizare som mer eller mindre cyklat över hela jordklotet i flera år samt vårt trevliga resesällskap ifrån Österrike/Italien.

Pga. att det krävs betydligt mer pappersexercis för att åka bil genom länder än att åka med ryggsäck som vi är vana med, vart vi tvungna att ta oss till tullen i Dakar. Här stannade vi på en hotellparkering med RAA (finns ingen camping), bra ställe med vit strand och tillgång till dusch, dock överjäv… med mygg som höll oss vakna till 03.00.

Nu sitter vi ensamma på ett mer eller mindre minizoo (Le ferme de saly)vid havet och våra närmsta grannar är 4 greenmonkey, en babian, 2 åsnor, 2 hästar, 3 boaormar, en krokodil, ett gäng exotiska fåglar och en sexgalaen sköldpadda på 95 år som under högdragna stön sätter på sina två fruar, flera gånger dagen.

Gott Nytt år till er alla från oss här i mörka Afrika.

Vi som trodde att vi sett en av de mest ödsliga sträckor i världen, tji fick vi. Vägen mellan den Marockanska gränsen och huvudstaden Nouakchott i Mauretanien består av 50 mil öken. Sand, sand, sand, en liten sten, sand, sand, en död mumifierad kamel, sand, sand. Skulle man göra en karta över Västsahara och Mauretanien så skulle det vara utmärkt att använda sig av ett sandpapper med ett fåtal sträck och punkter på.
Vägsträckan (ingenmansland) på 5km mellan Marocko och Mauretanien var utomordentligt kass.
Vi var tvungna att köra över stenar höga som Kebnekaise och utbrända/söndersprängda bilar (pga. landminor om man har otur).

Att ta sig in i Mauretanien var heller ingen dans på rosor, 5 timmar tog det innan alla formulär var ifyllda och klara *pust*. Men när vi kört några hundra meter upptäckte vi att RAA bara fått 7 dagars visum och vi en månad *pust, pust*, så det var bara att förlänga tillståndet *pust, pust, pust*.
Mauretanien, mer än dubbelt så stort som Sverige och landet som förbjöd slavhandel för fyra år sedan(ca 20% beräknas fortfarande vara förslavade).
Första orten vi stannade på var Nouadhibou en stad som liknade en westernstad, d.v.s. en väg kantad av hus. Skitigt och totalt ointressant rent arkitektoniskt, men jättetrevliga människor. Det var här vi träffade Heino och Dagmar ett jättetrevligt par ifrån Österrike/Italien.

Vi bestämde oss för att åka tillsammans till en nationalpark vid havet, för att titta på fiskarna som använder sig av väldigt speciella fiskemetoder, de tar nämligen hjälp av delfiner.

Men som vi nämnt tidigare åker fiskare ifrån Sverige/EU hit så tyvärr tvingas fiskarna längre och längre ut, så någon delfin eller fisk fick vi inte se :-( Det var ändå en fantastisk upplevelse att vara där. Följande dag åkte vi i sandstorm till Nouakchott (huvudstaden).

Sandstorm här innebär sand överallt, i öronen, i näsan, ja på de mest otänkbara ställen man kan tänka sig, men allt förflöt bra så nu befinner vi oss på en camping/hotell ägt av en fransyska.

Här skall vi stanna i några dagar innan vi åker vidare till nästa gränsstation, den till Senegal, som förväntas vara en riktig mardröm.

Och så kom äntligen värmen efter snart två månader av arktisk kyla. Det känns så underbart att sitta ute på kvällarna i bara t-shirt och kortbyxor istället för att gå omkring i dunjacka och frysa.

Mirleft som vi varit i förut är om inte ännu sunkigare (det finns fantastiska stränder här) men förra gången var angenämare eftersom vi då hälsade på Nadja.

Sedan var det dags att besöka ”Ghost from the Past” dvs Oued Noun (flodfåra)som vi körde fast ordentligt i 2008 (vi behövde traktor som hjälp för att ta oss upp då bilen var nedsjunken till fram & bakaxeln i blålera). Det var som att kastats tillbaka in i en mardröm (tycker iallafall hon som bör strykas medhårs), samma oued, samma usla vägar att köra på (stenöken), samma tryckande värme +36 grader, med andra ord ett riktigt skitställe. Denna gång fick Alibaba även för sig att vi skulle åka en genväg, men som alla kloka människor vet är GENVÄGAR SENVÄGAR. Vi körde över en stenöken i 4 timmar, över flodbäddar i två timmar, vi körde vilse, men tack vare sunt bondförnuft kom vi fram till en asfalterad väg som tog oss till Tan Tan, en ort nära Västsahara där vi slog läger för natten. Medelhastigheten under ”genvägen” var ca 13 km/tim.

Efter Tan Tan körde vi in i Västsahara som mest består av öken, billig diesel (ca 4kr/liter) och fisk.
Det känns overkligt att svenska fiskeflottan tar sig ända hit för att fiska, vi har ju åkt 1100 mil.
Här stannade vi i ett beduinläger och bytte ut RAA mot ett tält (med panorama fönster) för en natt. Vi kände oss som ”Lawrence av Arabien” och det var ännu mer romantiskt än Venedig.

Tidigt följande morgon startade vi vår färd mot Dakla som ligger på en sandtunga, vägen hit var nog en av de mest ödsliga sträckor vi någonsin färdats på. Mil efter mil av öken i dess olika former, men när vi äntligen kom fram var det värt all möda.

Enkelt och enkelt, så kan man ju också se på saken om man är chaufför. Följande dag när det var dags att hämta ut passen hade ambassaden naturligtvis krånglat till det hela genom att ge chauffören visum från 8 dec- 8 jan medan co-drivern fick visum från 1 dec- 1 jan, egentligen är det inga problem eftersom vi ändå inte tänkt stanna i Mauretanien i en månad, men jag undrar hur de kunde tro att jag skulle ta mig de ca 150 milen till gränsen på en dag? Dessutom var det inte läge att klaga då österrikaren framför oss i kön fick en sida ur passet utdragen då han opponerade sig.

Efter två trevliga dagar i Rabat där vi dels sov (gratis) på en parkering utanför stans flådigaste bageri och dels på stans i särklass sämsta hotell (där den enda gäst förutom oss var en man från Yemen) åkte vi vidare till Mohammedia nära Casablanca där vi stannade i två dagar.
Här träffade vi Abdel-Karim som var mycket missnöjd med sitt nuvarande liv. Han högsta önskan var att skaffa sig en hustru ifrån Tyskland, Japan eller SVERIGE!! Att han redan var gift spelade ingen roll och att konsumera åtskilliga mängder alkohol spelade inte heller någon roll.
Då Abdel-Karim jämförde kvinnor med katter, det enda kvinnor egentligen gillade var att bli strukna medhårs, gick en av oss och diskade.

Ostron vet ju alla som känner oss är något av en favorit, så när vi hörde talas om orten Oualidia bestämde vi att styra RAA dit. Oualida platsar definitivt på vår tio i topp lista över ställen där jordens magnetiska punkter möts till en perfekt harmoni (andra är t.ex. Bali där vi träffades, Arambol i Indien, Geiranger i Norge) här finns en lagun med flertal stränder, sandöar och utanför lagunen slår höga vågor in och som pricken över i:et finns det ostron (dock inget Sauvignon Blanc). Tyvärr fanns det inte så bra ställen för oss att stå med RAA så vi stannade bara i en natt innan vi åkte vidare till den betydligt kändare turistorten Essaouira och tog vi in på en camping för det överenskomliga priset 30 kronor per natt.

Något vi reflekterat över är den otroliga mängd husbilar som florerar på den marockanska atlantkusten. På vart enda ställe vi stannar är det bara husbilar och alla är i samma storlek som en SL-buss, t.o.m. i de mest ogästvänliga terränger (som heter pister enligt skägglurken som nu mera kallas Alibaba av de inhemska) står en husbil ifrån Frankrike eller Tyskland.

Imorgon åker vi söderut, dels för att det är så jäv.. kallt på kvällarna så att Mia är tvungen att gå omkring med dunjacka och dels för att vi vill till Senegal över jul och nyår, att utbringa nyårsskål i mint te i Mauretanien är inte så lockande (alkoholförbud).
Eftersom sträckan till Senegal (ca 200mil) till stor del går igenom sandigaste Sahara där det troligtvis inte finns någon större möjlighet till uppkoppling … så vi får se när nästa inlägg blir.
Allah akbar ;-)

Båtresan mellan Algeciras (Spaniens fastland) och Ceuta (Spansk koloni/enklav i Nordafrika) gick bra och snabbt förutom att det som vanligt var jobbiga biljettförsäljare över oss hela tiden. Införseln av bilen gick supersmidigt, 10 minuter, den här gången om man jämför mot förra gången då vi stod fast vid gränsen i flera timmar. RAA kan nu vara här i 6 månader och vi själva i 3 månader helt lagligt.

Vårt första stopp denna gång var Chefchauoen, målad i en skön blå kulör, uppe bland bergen i norra Marocko. Här träffade vi bland annat Herman från Tyskland som åkte runt med den klassiska hojen Yamaha 600 (XT?). Ett gäng surfare (i bergen?) från Italien var också några vi träffade.

Eftersom det var svinkallt på nätterna så tröttnade vi efter några dagar och åkte ner till Fes för att se och uppleva den största av alla Medinor.
De rykten vi hade hört av annat folk var att det var lika bra att hyra en guide för annars går man vilse och får betala en bra summa för att få hjälp att hitta ut igen. Vi gick dit utan guide men med GPS: en påslagen ifall vi skulle gå bort oss fullständigt. Ryktena vi hört var helt grundlösa, alla var supertrevliga och ärliga, dessutom var det inte speciellt svårt att hitta en utgång. I Fes träffade vi Akira från Sapporo (Norra Japan) som hade åkt ensam med sin hoj hela vägen över Ryssland, Skandinavien och Europa. Han hade hittills avverkat 44000 km och haft det svinkallt långa stunder.
God fortsättning Akira om du läser detta.
Efter Fes var de dags att fixa visum till Mauretanien så vi drog vidare till Rabat där de flesta ambassader finns. Själva visumansökan är på arabiska och franska vilket kändes lite meckigt men efter att vi tömt vårt franska och arabiska ordförråd, fäktat lite med armarna, stampat lite i backen, lämnat in 2 passfoton, en kopia av passet, stått 2 timmar i kö och betalat 340 dhr (ca 300 skr) fick vi besked att det går bra att hämta våra pass imorgon eftermiddag.
Så enkelt kan det vara.

Körde längs spanska kusten och övernattade utanför Valencia och Alicante. När vi kom ner till Aguilas hittade vi ett underbart ställe alldeles vid havet där solnedgången gick ner över bergen, här stannade vi i fem nätter. Chrille kopplade in extraljusen på taket och Mia stod för markservicen.

Redan från första dagen har två personer varit ett återkommande inslag hos oss.
Först en dryg direktör ifrån Stockholm, som minsann varit bosatt i Spanien 17 år och därför inte bara visste allt om Spanien utan allt om världen för övrigt. Han uttryckte sig på följande sätt:
– Jag tycker inte om ”de där” ifrån Afrika, de behöver minsann inte fly ifrån ”sina” länder, det enda de är intresserade av när de kommer till Europa är att sälja knark.
Detta uttalande ledde till att Mia gömde sig inne i RAA och låtsades vara upptagen så fort Mr Besserwisser behagade att dyka upp.
Det andra besök vi fått är av en mer angenäm karaktär, Conrad ifrån Lyon som är i samma ålder som Chrilles pappa. Conrad reser runt ensam med sin husbil och fyrhjuling i både Europa och i Marocko för att fiska. Han har kommit med små presenter till oss som t.ex. plommonmarmelad och öl. Vi har försökt bjuda honom på middag men han viftar bara med handen och stannar i fem minuter innan han kör vidare.

Sista kvällen träffade vi på Alex och Kathrine från Tyskland som kör en Toyota Land Cruiser, de skall köra samma resrutt som oss och har två år på sig. Det lär inte vara sista gången vi ser dem förhoppningsvis.
Efter att vi kommit till Solkusten har de regnat nästan hela tiden så just nu går vi omkring i ett köpcentrum och letar reseböcker och motoroljor innan vi drar till Marocko i början på veckan.

Vi skulle kunna sätta rubriken: MAJOR FUCKED UP GEARBOX DISASTER eller RASAD VÄXELLÅDA helt enkelt, men vi väljer hellre att skriva som ovan.

Låta konstigt är en sak, men att bilen lägger av d.v.s. ADIOS är en annan.
Vår första tanke var ju så klart f.. men vi fick ju vara glada att vi stod vid sidan av vägen på en av Spaniens mest trafikerade motorvägar och inte ensamma i öknen utan en levande själ på mils avstånd.
Efter några minuters djupandning och 100 % ökad nikotinförbrukning lyckades vi samla oss så pass att chauffören kunde lokalisera felet: växellådan hade rasat, t.o.m. axlarna hade gått av i lådan.
Bärgare kom och körde oss till närmaste ort för en rejäl summa pengar och vi inkvarterades på ett sunkigt hotell där ingen kunde engelska (vår spanska sträcker sig till det ord vi skrivit ovan med versaler).

Dagen efter besökte Chrille bärgningsfirman som i sin tur rekommenderade oss att bärgas till nästa stora ort, ca 7 mil bort, eftersom verkstäderna i Vinaros troligtvis inte skulle kunna hjälpa oss.
Detta skulle kosta oss endast 12000:- Snacka om att ha huvudet under armen, som mamman till kartläsaren skulle sagt. UP YOURS Servicio de Gruas Vinaròs (bärgningsfirman).
Chrille envis som en åsna pressade bärgningsfirman att köra oss till en ”lokal” verkstad och tro det om ni vill, de lovade att hjälpa oss.

Vi checkade ut ifrån det sunkiga/icketalandeengelska/hotellet och flyttade in på Hotel VINAROS Playa, med utsikt mot havet (fint ska det vara).

Stället är fullt med nya bekantskaper i 80+ åldern som babblar på oavbrutet utan att vi förstår ett smack. Men vi ser glada ut och nickar instämmande, fast de kanske frågar:
-är ni också här på rehabiliteringsresa efter en höftledsoperation?
Det som vi är mest imponerade av här är att spanjorerna på bilverkstaden arbetar som svin från 08.30-20.00 och inte försvinner iväg runt 11.00 för att käka tapas och därefter ta siesta i flera timmar.
Fyra nätter stannade vi i Vinaros som är en trevlig ort, att det är 23 grader och sol är inte så dumt det heller.
Nu åker vi söderut…